Den uppseendeväckande nyheten för några veckor sedan att sjukfrånvaron drastiskt sjunkit bland småföretagare sedan man infört en sju dagars karenstid passerade egendomligt obemärkt förbi i semesterstiltjen. ”Sedan riksdagen införde sju karensdagar i egenföretagares sjukförsäkring så har antalet sjukskrivna egenföretagare halverats” uppger Ekot.
Är det egentligen så förvånande? En och annan lönedag är nog de flesta beredda att avstå när man är sjuk. Men en hel vecka? Då är det bara de som helt enkelt inte kan ta sig ur sängen som ännu är hemma. Alla andra kravlar sig nog tillbaka till jobbet så fort det går, friska eller ej. Risken är stor att de nya reglerna tvingar småföretagarna till jobbet även när de är sjuka. Det är inte troligt att någon annan grupp i samhället skulle acceptera sådana regler. Inte samhället heller, faktiskt.
Men de är tåliga, småföretagarna. Inte bara vad gäller förlängd karenstid. De är också tvingade att betala för sin försämrade sjukförmån. Av de 31 procent arbetsgivaravgifter som utgår på lönen så är 9 procentenheter ren skatt, höjd i år från 6 procent. Eftersom sjukpengen dessutom är maximerad till en lön på ca 26400 kronor så är sjukavgiften på lön därutöver en ren skatt som inte ger något tillbaka.
Så, småföretagarna har inte bara sämre sjukvillkor än övriga grupper i samhället. De är också med och finansierar andras bättre villkor. Brukar inte sånt kallas diskriminering?
